Min morfar är nog den enda från min släkt som givit både mig och min son Pontus arvet, av bildkonsten.
Min mor lämnade mig tidigt och det hon gjorde mot mig har suttit i hela livet. Inte minst de skador hon åsamkade min då, lilla hjärna. Morfar och mormor fick tidigt en barnflicka till sin dotter så avsaknaden av både far och mor, bör ha gett min mor hennes psykiska störning, möjligen.

Nu är det inte om henne jag vill berätta, utan om min morfar. Han var en lång smal och reslig herre. Militärisk auktoritet
 som under kriget verkade inom det militära på Gotland, min mor föddes där. Jag hatade tidigt min mor och mormor - det var ömsesidigt. Men min morfar tog gärna emot mig då jag ensam cyklade till Ånestad där de bodde i en fin villa, då jag växte upp ensam med farsan i en tvårummare i Vasastan.

Mormor fnyste åt min vålnad då jag kom hem till dem. Jag fick alltid byta om till "tossor", eftersom hon inte ville att jag skulle dra med mig smuts från en tvåa inne i stan, på deras fina golv.

Morfar tog alltid in mig i sin atelje, dagarna med honom gick så snabbt. Han lärde mig grunderna för att teckna hästar och naturtrogna bilder. Ansikten och dess geometri.

Vi plöjde igenom alla hans latinska ordspråksböcker - jag ville ju så gärna bli veterinär då jag var liten flicka.
Han hade alla tänkbara läkarlexikon med helt fascinerande, men många gånger avskräckande, abnorma bilder.
Det var underbara måleriska foton av sår, bölder och döda kroppar. Det fascinerade den lilla sårade flickan något enormt.

Jag kunde hos morfar fly dagarna från skolans förtryck och fars nävar.
Morfar var en man med tur, men tyvärr tillät inte min mormor att de delade sin framgång med pappa och mig.
Vi hade knappt mat för dagen, hemma hos morföräldrarna gav mig morfar all världens ljuvligaste mat man kunde tänka sig, sådant bara fint folk som ämnade föra sig, åt.

Han lärde mig noternas betydelse för att låta fingrarna dansa över flygeln som stod vackert uppställd bland värjor och sablar. Som ung hade morfar varit aktiv i Stocholms föreningsliv i fäktning. Jag beundrade ofta, den mannens pokaler och silvermedaljer.

Morfar dog samma år som hans vän och konstnärskollega, Harald Wiberg, 1986.
Min morfar hade några år tidigare fått den då okända sjukdomen, ALS.
Jag besökte aldrig min morfar efter det han lades in på sjukhem. Såg det som ett svek att han, den enda i vår släkt, näst efter älskade farmor,  som brydde sig om mig och insjuknade.
Jag var inte så gammal men jag hade ett år kvar i gymnasiet.

Min mormor gav inga målningar alls till mig, jag fick inget minne av min morfar.
Men som tur var, smusslade morfar ned dessa målningar, samt några till jag har i flygeln, i påsar och säckar då jag sena kvällar cyklade hem till Vasastan igen. Dessa tavlor har därför ett starkt avtryck hos mig och en given plats i mitt hjärta. För stunderna med honom, är jag övertygad om gjorde mig till den konstnärliga individ jag idag är, och som jag fört vidare till min son.

Jag har mest sorgliga minnen från min barndom, men detta är ett av de fina.





Morfar som ung konstnär, bosatt på Gotland



/Jean