Snorkig attityd - eller jag som inte pallar trycket?

Bah...

Om det är något jag har svårt för, är det människor som indirekt visar att de tror att man ljuger dem rakt i ansiktet.


Detta var från början ingen big deal utan detta har hänt:
Den 23:e var jag inne i en butik, skulle köpa till dottern. Hade glömt kupongen med rabatt hemma (snålis), men man vill ju utnyttja om det går. Hur blir man annars rik?

Jag går hem och ser att datumet går ut den dagen, alltså den 23:e, varpå jag ringer upp butiken.
Det är en kedja, ingen svarar så jag ringer en annan butik i vår grannstad. De svarar att jag NOG kan lägga undan varan i veckan och få rabatten avdragen anyway.

Igår glömdes det bort...
Idag kom jag på det.  Var inne och lade undan plaggen och kom sedan tillbaka med kupongerna (som förvisso hade gått ut, men jag hade ju ringt och dubbelkollat).

Det handlar inte om pengarna men då jag i kassan berättar för expediten - försöker, hånler hon mot mig och frågar vem jag talat med för det "kan man ju inte lova, att få rabatten avdragen någon dag efter den upphört att gälla".

Bara sättet hon sa det på, fick mig att flippa ur fullständigt.
Jag har verkligen övat på att förlänga min korta stubin, för den är en stor broms i mitt liv.
De sista två veckorna har för övrigt varit enormt pressande i vårt företag. Vissa beslut har stått och fallit med framtida planer. Rena jävla klanterier har givit mig hjärnblödning...  Så visst, jag är väl mer eller mindre utbränd kanhända...

Jag tror hon märkte hur uppjagad och stressad jag blev av hennes ironiska kommentar, snorkig expedit helt enkelt.
Nåväl, kontentan blir ändå att jag KAN inte fortsätta att låta dåliga dagar gå ut över mitt humör på detta vis.
Jag borde givetvis inte tagit åt mig av hennes attityd, utan fortsatt att le mot henne. Tacka och ta emot för att hon trodde jag ljög om mitt samtal.



Ibland undrar jag, vad är det för fel på mig...brusa upp trodde jag ärligt talat jag slutat med.
Men där ser man vad lite stress kan orsaka.
Rent ärligt tror jag det är dags att vi bägge skulle behöva en semesterresa i några veckor.
Sedan 2005 har vi slitit med detta bolag utan en längre semester. Blir man såhär fruktansvärt labil då man är slutkörd psykiskt?

Men samtidigt går jag runt och känner mig sviken av de få vänner jag har. Det har irriterat mig länge, speciellt då man bestämmer en sak. Ställer in annat för att göra det vi beslutat om , sedan varken hör personen av sig eller kommer. Det har varit många sådana besvikelser i mitt liv.

Vet ej om det är mig det beror på att jag påverkar dem att bli oärliga eller vad det är.
Men allting har blivit lite för mycket under lång tid. Vill bara ha lugn och ro och önskar så att vi kunde slippa regelrätta problem åtminstone helt i en månads tid. Att allt bara flyter på. Hajar ni ?

Nåväl, förmiddagen var trevlig ändå. Tog en lunch med min vän Maria.

Dagens fundering kring mitt egna beteende...
Jean

Jean min krigare :)
Troligen bägge delarna tror jag. Det finns en bok som är skriven av Anna Kåver-Att leva ett liv, inte vinna ett krig den önskar jag till dig. Vidare så tycker jag att du gör en rimlig analys av din situation/mående vilka orsaker som kan ligga till grund för att en sådan "skitsak" fick dig att tappa fotfästet för en stund. Vidare så kände jag redan i gårdagens inlägg att du är "bräcklig" mot omvärlden och att du kanske har lätt att tolka människor, deras agerande, beteende på ett mera negativt sätt än vad som egentligen är. Jag tänker också att du går runt och är besviken, känner dig sviken av "vänner" vilket också påverkar och förstärker det negativa du upplever. Jag tror som du själv beskriver att du är trött, för mycket energi som går ur dig och för lite energi som går in. Hur stärker du dig ? Du är ensam till stor del pga av mannens jobb och får gå runt själv och älta dina tankar kanske i för stor utsträcknig ? vad vet jag.
Ibland kan det vara så att personer som tenderar att vara "tung i sinnet"/negativ/kritisk jag vet inte vilken beskrivning som kan passa-tenderar att till slut skrämma bort sina vänner pga av att det kan vara ganska jobbigt att ta ansvar för att vända en annan persons sätt att tolka sin omvärld. Alltså menar jag att dina vänner kanske inte tycker att de lyckas göra om dig till en spralligare variant av Jean och därför tycker att det suger. Det är dock inte ditt fel, eller vad man skall säga. Det är snarare deras oförmåga att inse att det inte är deras ansvar. Deras ansvar är att få dig att söka stöd där du kan tänka dig att finna det som jag ser det. Jag känner att det blir personligt offentligt detta och jag skulle önska att du värnar mer om din integritet då denna öppenhet gör dig än mer sårbar.
Ta väl hand om dig

Du är en jäkel på analyser Vanja. Tack för att du orkar lägga din energi på en sådan hopplös individ som mig!

Det värsta är väl att jag känner att jag inte riktigt har någon att ventilera med - som skulle orka med. Därför är det så förbaskat skönt att bara skriva av sig, jag hoppas någon läser, reagerar, kan komma med svar - det oavsett om jag stundom blir som en öppen bok men borde som du nämner; värna om min privata sfär en smula.

Både och vad gäller sårbarheten vill jag kanske då säga, för jag känner mig än mer bräcklig om jag inte någonstans kan få ett forum att släppa loss.

Men jag fattar din omtanke, jag är en tänkare som behöver ventilation...

MVH
Jean

Glad att höra av dig !
Hopplös, aldrig i livet! Det innebär ju utan hopp ! och det är Inte du.Jag förstår att du behöver någon att ventilera med och jag reagerar då jag känner med dig. Skriva av sig är ju en bra terapi, kanske du skall skriva din egen bok om det du varit med om. Inte för att ge ut, snarast för att bearbeta och sätta ord på det du fått uppleva.Gud vad mycket olästa sidor som finns i folks lådor skall du tro :) Ser du att det är värt för dig själv att dela med dig av det väldigt privata så skall du självklart göra det, det kan ju bara avgöra själv.
Hälsn vanja

Hei,
Vær snill med deg selv når du føler at alt går på tverke. Hva liker du å gjøre for å lade batteriene dine? Da jeg ble skilt skrev jeg dagbok i to år for å bearbeide at 16 år av mitt liv var investert i et mislykket prosjekt. Etter to år brente jeg dagboka og var ferdig med det kapittelet. Lykke til videre :-)

life is short,
break the rules,
forgive quickly,
kiss slowly,
love truly,
laugh uncontrollably,
and never regret
anything that made you smile.