Såg nyss på SVT den tragiska och tårdrypande dokumentären om den vackra skådespelerskan N'Deaye, som vid inspelningstillfället var 32 år och led av SLE eller "Vargsjukan-Lupus".

Det är märkligt hur snart man glömmer ...
men det är onekligen nästan en nödvändighet att för mig gång på gång, se dessa sorgliga öden som får mig att helt gå in i mig själv och verkligen se allt jag begåvats med.
Då vår vän Gina gick bort för några år sedan, kändes det så maktlöst och jag tänkte ofta om och om igen, att nu...NU ska jag verkligen sålla bort allt obetydligt i livet. Glädjas åt allt istället

Varför blir det aldrig så?
Varför låter vi människor, små menlösa materiella ting som att ha ett jobb, pengar eller prylar få en så stor innebörd i vår lilla glasbubbla?
Varför inser vi aldrig, inte förrän det är försent, att det verkligen är en gåva att kunna få älska, kliva ur sängen var dag.
Att få ha våra älskade barn omkring oss. Varför lever jag aldrig fullt ut?
Varför ska jag offra mer än halva mitt liv på att må dåligt och ha ångest över allt som varit och hur livet kunde sett ut om jag haft det och det?

Det är nog så, att det mest skamliga i våra liv, det är vi själva. Vi människor som inte för en dag, kan känna verklig tacksamhet att vi ännu en morgon kan kliva ur sängen, kyssa vår älskade godmorgon och hålla om våra mest älskade "ägodelar" - våra barn.

N'Deaye, gav mig nu på nytt denna självklara insikt men som vi alltid i detta förljugna och kommersiella samhälle  glömmer bort.
Det, i jakten på att finna lyckan - men herregud, den finns just här och nu. Det är ju detta som är livet...
Den vackra skådespelerskan dog två dagar efter sista filmklippet. Hennes kropp hade givit vika och hon talade om vikten att ändå inte ge upp kampen om hjärnan. Hon försökte ända in i slutet.

Med detta vill jag skriva att jag inte en enda dag till, vill acceptera mina ångestattacker, mina återkommande depressioner.
Nej, från och med ikväll, börjar mitt liv med ett ständigt leende på läpparna. Kanske dags att tänka på det nu då halva livet runnit genom timglaset. Jag accepterar inte längre några som helst svarta tankar i mitt huvud.
Detta ska jag jobba på och det kommer även bli mitt Nyårslöfte - men för resten av livet.

N'Deaye, spelade bl a med i filmen "Klassfesten", samt i en rad andra engelska filmer. Hon har redan fått en liten bit av mitt hjärta, vilken liten kämpe...

Trackback-URL för detta inlägg: